Vinterfåglar…

På besök i kolonistugan – frostigt och iskallt – men som vanligt blev det flera fina naturupplevelser.
Vinterfåglarna förgyllde dagen!

Några steglitsar sjöng så vackert och lyste ikapp med decembersolen!

Frusna små blåmesar blev glada för några talgbollar!

En grönfink sparade på energin i kylan – satt stilla på en trädgren!

En koltrasthona festade på rönnbären!

Gulsparvar sökte mat bland bär och frön.

Gulsparvar

En domherre försökte sig på några rönnbär.

Grönsiskorna är också här igen! Denna lilla krabat badade i ett dike och festade på alkottar tillsammans med sina kompisar.

*

© Bilder och texter är mina om inget annat anges!
© Ilse-Marie Rautio

Oktoberminnen….

Höstens färger försvinner snabbt nu – men än finns minnena kvar! Här har jag samlat några av mina egna vackraste och mest färggranna oktoberminnen…..

Även en golfbana blir extra vacker i höstskrud

Solen stiger och daggdropparna skimrar….

Spindelväven gnistrar bland gräs och buskar

Utsikt mot Ullnasjön från golfbanan

Magiskt himmel och utsikt från stugan en tidig oktobermorgon

Eklöven vid sjön glöder i solen

Den första flocken sidensvansar kommer plötsligt flygande och sätter sig bland de höströda rönnbären

En köttbullerund gärdsmyg slår sig ned i en liten buske och lyser ikapp med morgonsolen

Blåmesen kommer på besök i trädgården

En sista glödande oktobermorgon att minnas…..

Poesi – Poem by Mark Strand

Lines for Winter

Tell yourself
as it gets cold and gray falls from the air
that you will go on
walking, hearing
the same tune no matter where
you find yourself—
inside the dome of dark
or under the cracking white
of the moon’s gaze in a valley of snow.
Tonight as it gets cold
tell yourself
what you know which is nothing
but the tune your bones play
as you keep going. And you will be able
for once to lie down under the small fire
of winter stars.
And if it happens that you cannot
go on or turn back
and you find yourself
where you will be at the end,
tell yourself
in that final flowing of cold through your limbs
that you love what you are.

Poesi – Poetry by Mark Strand

*

© Bilder och texter är mina om inget annat anges!
© Ilse-Marie Rautio

Bland spindelväv och daggdroppar…

Bland det bästa jag vet är att ta med kameran ut en solig höstmorgon – bland spindelväv och daggdroppar…

Naturens diamanter

Spindelväven finns överallt. Med daggdroppar och solsken så blir de plötsligt synliga!

Daggvåta grässtrån som glittrar

Höstastrar

Har man tur kan man få syn på några småfåglar också. Här en extra söt och näpen stjärtmes…

…och en entita 💙

Plötsligt kvittrar det överallt och flera stjärtmesar, blåmesar och entitor flyger runt bland grenarna. En upplevelse!

I skogen ser jag en Mindre Hackspett – ovanlig och extra rolig att få syn på!

Strax efter soluppgången vid Ullnasjön

© Bilder och texter är mina om inget annat anges!
© Ilse-Marie Rautio

Hösten smyger sig på…

Blåhaken, som häckar i norra Sverige, påbörjar sin långa resa söderut (mot afrika/asien) i
månadsskiftet augusti/september. I år hade jag tur – den mellanlandade i vår koloniträdgård precis när jag råkade vara där!

Fågelungarna börjar växa till sig. Här är en ung gröngöling som klamrar sig fast i en trädgren

Sädesärlan får ofta två kullar under sommaren. Här är en nyutflygen unge som kom och satte sig på en sten alldeles bredvid mig vid sjön. Den flyttar också söderut snart, men än kan man få syn på den!

Höstblommorna börjar lysa upp rabatterna

Svärhättan är kvar i Sverige till september/oktober då den flyttar söderut.

Vissa rödhakar stannar medan andra flyttar. Oavsett hur denna lilla ”boll” har tänkt att göra så är den ännu kvar här och letar mask och insekter i trädgården

Benveden lyser höströd – här tillsammans med en vacker näva

Träden har precis börjat skifta i gyllene höstfärger

Nötväckan kan se ganska grå och färglös ut när den klättrar upp o ned för trädstammarna – men hanen har så här vackra färger på undersidan av stjärten!

Ekorren tittar fram mellan grenarna vid sjön….

….och ett rådjur spanar i det höga gräset

Ullnasjön

© Bilder och texter är mina om inget annat anges!
© Ilse-Marie Rautio

På spaning efter småfåglar….

Småfåglar är inte alltid så lätta att  fotografera i naturen. De flesta är både snabba och väldigt rädda för kameror – de tror säkert att kameran är en rovfågel!
Men, sädesärlan är ett litet undantag. Den är social och nyfiken och sitter gärna still ett ögonblick – spanar och filosoferar, och ibland tittar den t.o.m. tillbaka.

Det finns fler ”spanare” bland småfåglarna – en av dom är buskskvättan. Den sitter gärna högst upp på ett grässtrå, en stolpe eller på en buske och spanar ut över det öppna landskapet.

Här hänger sig en liten buskskvätta kvar på toppen av gullriset trots att det blåser rejält!

En annan naturlig ”spanare” är törnskatan. Även den väljer gärna en buske, ett träd eller en stolpe att spana ifrån.
Citat från Wikipedia: ”Dess beteende då den sitter på den högsta möjliga utsiktspunkten och därifrån håller utkik efter byte är påfallande. Blixtsnabbt flyger den till marken, hämtar ett byte och far tillbaka till utgångspunkten. Genom att den spetsar sitt byte på törnen och taggar, i nödfall även på taggtråd, skaffar den förråd för dåliga dagar.”

En som radikalt ändrar sitt beteende under sommaren är sävsångaren.
I början av sommaren sitter den gärna väl synligt på små buskar och sjunger sin mycket speciella sång – oavbrutet. På sensommaren, när ungarna flygit ut, gömmer den sig ofta i vassen istället. Har man tur tittar den ibland snabbt fram mellan stråna.

Sen har vi alla de småfåglar som älskar att gömma sig och, i bästa fall, leka tittut. Här är en liten törnsångare…..

….och här en trädgårdssångare (ny bekantskap för mig) som försiktigt tittar fram mellan grenarna någon sekund.

Här är en liten rödhakeunge. Snabbt tittar den fram och lika snabbt är den borta!

• 

• 

En av Sveries minsta ”smygare” är förstås gärdsmygen. De jag har stött på vill definitivt inte vara med på bild – precis som denna! Den såg ut att vara morgontrött och orkade inte flyga bort och gömma sig. Däremot vägrade den definitivt att titta in i kameran 😥

Ja, att fota småfåglar ute i naturen är i mångt och mycket att chansa. Man knäpper och knäpper och hoppas på det bästa. Ser man något som ser ut som en fågel så är det lika bra att fota. För, ibland kan det vara en helt ny art, ibland bara ett skrumpnat löv 😉🍂

Till sist några småfåglar som finns överallt just nu, men likaväl är snabba – pilfinkarna!

Utsikt över Ullnasjön 💙

© Bilder och texter är mina om inget annat anges!
© Ilse-Marie Rautio

Fåglar inpå knuten…

Visst blir man lite lycklig när det plötsligt dyker upp en fågel man aldrig sett förut, precis inpå knuten, och precis när man råkar ha kameran till hands….

Här är min nya kompis –
Mindre Hackspett

En gammal bekant som hälsar på flera gånger varje sommar är däremot den svartvita flugsnapparen. I år har den t.o.m. huserat i holken på knuten. Ungarna är numera utflugna, men idag kom den tillbaka och hälsade på och satte sig i ”fotoateljen” – på vår hörnstolpe!

Så, lite senare, kom flugsnapparen och hälsar på igen, nu med en av ungarna 💙

Strax utanför tomten vandrar också en fasantupp förbi med jämna mellanrum. En gammal bekant den med!

På kvällspromenaden möter vi en liten Rödhakeunge som ännu inte fått sin röda färg.

En liten bit bort, i landskapet mellan golfbanan och sjön, håller min favorit till – buskskvättan. Liten och tuff, och den sätter sig gärna och spanar högt upp i en buske. Ja, var ska buskskvättan vara om inte i busken 😊

Buskskvättan!

Tittar man riktigt noga in i buskarna, och lyssnar, så kan man också få syn på ärtsångaren. Här blir en liten unge matad!

Ärtsångaren

© Bilder och texter är mina om inget annat anges!
© Ilse-Marie Rautio

Gryning och fågellycka….

Vissa fåglar gör mig extra lycklig – stjärtmesen är en sådan! Jag har bara sett den ett par gånger tidigare – på långt håll, och aldrig lyckats fånga den på bild – förrän nu!

• 

• 

Snabbt, som ett par små snöbollar, kommer de farande – zirr, zirr, zirr… och så plötsligt stannar en av dem till några sekunder…

En annan liten fågel som gör mig extra lycklig är buskskvättan. Liten, söt och självsäker. Den här var uppe tidigt på morgonen och visade snällt upp sig för fotografen – mig 🙂

Här gömmer sig en skönsjungande näktergal i vårens vackraste hägg!

En sävsparv sjunger i vassen vid sjön

Sävsångaren är också liten o pigg och sjunger sin fantastiska sång om och om igen

Kärrsångaren är en annan liten skönsångare. Så här kan man läsa om deras speciella sång: ”Kärrsångaren hör till  de verkliga mästarsångarna. Sången är en kaskad av härmningar av andra fåglars läten. Man har noterat ljud från 99 europeiska fågelarter och 113 afrikanska arter i kärrsångarens repertoar, plus imitationer av mänskliga mekaniska ljud.” Läs mer här – och lyssna!

• 

• 

• 

Tidig morgon…. ett rådjur galopperar över golfbanan, en häger flyger över mig, och i varje holk och håla i skogen ser man starungar som tittar ut ur sina bon och vill ha mer mat… naturen är redan klarvaken…

….kottarna lyser röda i morgonsolen….

….och sjön ligger spegelblank…

© Bilder och texter är mina om inget annat anges!
© Ilse-Marie Rautio

I skymningen jagar hornugglan…

I skymningen ser vi den plötsligt jaga över ängarna strax utanför kolonistugan….

….HORNUGGLAN!

Så här kan man läsa om hornugglan på Fågeln.se: ”Medelstor uggla 30-35 cm med ett vingspann på ca 1 meter. Långa örontofsar som kan riktas uppåt….I skymning och gryning är hornugglan aktiv då man kan få se den jaga över öppna odlingslandskap där det finns närliggande skogsdungar och myrmarker. När den jagar flyger den bara någon meter över marken och knäpper med näbben för att skrämma upp bytet som den lokaliserar med hörseln. Dagtid sitter hornugglan ofta gömd i ett träd i skogen där den kan göra sig smal och svår att upptäcka om den oroas. ”

Ibland sätter den sig på en stolpe eller en gren. Emellanåt vänder den ned huvudet när den ser att jag försöker fota den (på långt håll). Det är som om den tänker – om JAG inte ser dig, så ser inte du mig 🙃

Här kan man se båda ”hornen” – örontofsarna, men när den jagar är de svåra att se.

*

© Bilder och texter är mina om inget annat anges!
© Ilse-Marie Rautio

Sköna maj!

Visst är det en härlig känsla när man kommer till stugan och upptäcker att en flugsnapparfamilj har flyttat in i holken på husknuten!

Hanen uppvaktar honan genom att sjunga vackert och visar upp alla lämpliga bostäder den hittat i grannskapet. Honan väljer vilken hon vill ha och tillreder boet.

Ovanför stugan jagar en ormvråk en kråka…..

Tidigt på morgonen smyger räven förbi i det daggvåta gräset.

En gråhäger spanar i vassen längst stigen.

En bit bort sitter en sädesärla och njuter i morgonsolen.

Så hör jag näktergalens omisskänliga sång, och där sitter den och sjunger….

Så här låter näktergalen!

Även blåmesen, pilfinken och talgoxen (nedan) har fullt upp i maj – uppvaktar partner, bygger bo och samlar föda.

Påfågelöga

Ja, visst är maj en härlig månad – när fåglarna sjunger, fjärilarna vaknar till liv och vitsipporna ännu blommar!

*

© Bilder och texter är mina om inget annat anges!
© Ilse-Marie Rautio

Nelsons sista tid…

Nelson
28 april 2004 – 15 april 2021

Jag vet att de flesta av er som följer min fotoblogg kände till vår borderterrier Nelson.

Han har varit med på sociala medier på många olika sätt under sitt liv. Först hade han en egen blogg, så har han funnits med på mitt Instagram konto sedan jag startade det 2013, och så har han sedan länge haft sin egen Facebooksida – ”Borderterriern Nelson”. Han har på så vis fått många fantastiska cybervänner runt om i Sverige och världen.

Han skulle ha fyllt 17 år den 28 april, men i torsdags kväll tog hans liv slut.

Nelson låg och sov bredvid mig i soffan när han vaknade och ville resa sig upp, då sjönk han ihop på höger sida – både framben och bakben fungerade inte längre. Beslutet blev därför oundvikligt och på så vis ”enkelt”. Nelson hade inte ont men kunde helt enkelt inte gå längre. Han var lugn och trygg i min famn på väg till veterinären och fick somna in utan smärta.

Hans bakben blev successivt svagare det sista året, men trots det hade han en fin sista tid som pensionär. Han älskade sina ”korvbanor” och sina lugna sniffpromenader. Han var alltid ”med” både fysiskt och mentalt, och visste precis när det var dags för en gobit, en korvbana eller en måltid. Han ville t.o.m leka lite varje dag – ända till slutet.

Här kommer några bilder från hans sista månader i livet….

Nelson gillade snön, och länge var något av det bästa han visste att jaga snöbollar och springa med mig när jag åkte skidor!

Nelson älskade köksarbete. Han höll sig i närheten hela tiden. Våfflor eller pannkakor var en riktig favorit. Intresset höll i sig livet ut! Dessutom fanns han alltid i närheten när man dammsög – han betedde sig mest som en ”inspektör” som ville hålla koll på att allt gick rätt till, men skällde aldrig på dammsugaren! ☺

Nelson blev alltid extra glad när vi öppnade hallskåpet där hans leksaker fanns. Han älskade att jaga och bli jagad, ha dragkamper och vi hade en liten lekstund t.o.m sista dagen i hans liv. Några av hans favoritleksaker fanns naturligtvis alltid framme. Men, när han var yngre var det värre, då kunde han ”döda” en ny pipleksak på bara någon minut!

Nelson har rockat sockan i hela sitt liv. Han var väldigt social och välkomnade alla att bli en del av flocken. Han var fantastiskt snäll och var duktig på ”hundspråket” och på att ge ”lugnande signaler”. Han skällde faktiskt aldrig på någon annan hund i hela sitt långa liv – trots att han kunde bli utskälld flera gånger dagligen på promenaderna svarade han aldrig.

Den fruktansvärda pandemin vi just nu genomlever förde för oss faktiskt något gott med sig. Eftersom husse jobbade hemifrån hela hans sista år behövde Nelson aldrig vara ensam hemma. Tidigare var han ensam 2-3 timmar varje morgon, när både husse o matte jobbade. Pandemin gjorde att det blev ett extra lugnt och tryggt sista år för Nelson 💙

Nelson hann sniffa lite på vårblommorna även detta år. 🌸🌱 Och dessutom fick han vara med så länge att det förhatliga vintergruset från vägarna hann sopas bort. Den här bilden tog jag på den sista ”långpromenaden” – 2 dagar innan han somnade in.

Sista bilden med matte på balkongen. Vi vilade lite i vårsolen. Nelson var lite tröttare än vanligt, som om att han visste…..

Nelson kommer alltid finnas kvar i våra hjärtan, och någon gång kanske vi möts igen – bortom regnbågen 🌈💙

© Bilder och texter är mina om inget annat anges!
© Ilse-Marie Rautio