Nelson och den fräcka skatungen

Vi har haft väldigt mycket skatungar i och omkring koloniträdgården i sommar.

Den senaste veckan har jag hängt fram några talgbollar – för de småfåglar som har haft det tufft med att mata ungarna hela sommaren. De och deras ungar tackar gärna ja till lite extra mat nu på sensommaren.

Men, ofta kommer skatungarna och jagar bort småfåglarna.

En av skatungarna är dock fräckare än så. Han är helt orädd – både för oss människor och för vår borderterrier Nelson.

Nelson är normalt en mycket lugn och snäll äldre herre. Han jagar sällan annat än bollar och pipleksaker – trots att han egentligen är en jakthund.

Men, när den fräckaste av skatungarna försöker stjäla korvbitarna i Nelsons lilla korvbana som han får på gräsmattan varje morgon, då får Nelson nog! Ingen annan får ta Nelsons korvbitar! Eller jo – en hundkompis möjligen – men ingen fräck liten skatunge!

– Våga inte komma i närheten av mina korvbitar!

Skatungen retar honom medvetet, är fräck och orädd. Nelson har fullt sjå med att jaga iväg den!

– Jag ser dig nog! Håll dig borta!

Men, den fräcka skatungen är snart tillbaka. Han sitter kvar på staketstolpen trots att jag står en meter ifrån med min stora kamera – det har jag aldrig varit med om tidigare. Alla fåglar brukar vara rädda för kameran!

– Finns det inga korvbitar kvar får man väl försöka med äpplen!

Nelson vaknar upp igen, efter en liten tupplur, och fortsätter att försöka jaga bort den eländigt fräcka skatungen!

– Såja! Nu kan vi väl äntligen få andas ut!?

– Hehe! Trodde ni ja!

– Jag kommer igen, och igen, och igen…..

*
© Bilder och texter är mina om inget annat anges!
© Ilse-Marie Rautio
Mer bilder på Instagram @ilsemarie1

Annonser

Sol, regn och knoppar som brister…

Helgen började med solsken och födelsedagskalas för vår finaste Nelson – 14 år idag – den 28 april 2018!

På morgonpromenaden såg vi både den första ängspiplärkan och den första svartvita flugsnapparen för året….

…. och i gräset glittrade små, små förvildade vårstjärnor (på rymmen från någon trädgård)…

Lite senare på dagen fick jag plötsligt syn på ett litet rådjur som låg och vilade i skogen.

Hon låg helt stilla och verkade obekymrad över att jag smög omkring och fotade.

I skogen är vitsipporna nu på väg att ta över, men några blåsippor blommar än.

Nästa morgon regnar det när fasantuppen tar sin promenad förbi stugan.

Överallt faller glittrande regndroppar från grenar med knoppar som precis är på väg att brista.

I huvudet hör jag givetvis den klassiska Karin Boye dikten….

Here you will find Karin Boyes well known poem in english!

Ja visst gör det ont

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider –
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra –
svårt att vilja stanna
och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.

En regnpromenad kan vara både väldigt väldigt vacker – och en stillsam stund för eftertanke….

Jag får sällskap av en koltrast som mediterar en stund på stigen framför mig.

Så brister äntligen knopparna och grönskan och färgerna exploderar!

*

© Bilder och texter är mina om inget annat anges!
© Ilse-Marie Rautio
Mer bilder på Instagram @ilsemarie1

På jakt efter småfåglar

Jag älskar att gå en liten runda med kameran i hand – allt oftare på jakt efter småfåglar. Ibland ser jag inte en endaste liten fågel, ibland har jag tur, och någon gång blir jag riktigt omskakad…..

Blåmes på besök i trädgården….

Nötväckan är snabb och kvick – så det gäller att vara beredd när den dyker upp – eller ned….

En tidig morgon sitter en ung rödhake och poserar för mig. Den är precis på väg att få sin röda färg på bröstet. Är tacksam för att den valde en så fin och färgmatchande plats….

Även vid sjön sitter en ung rödhake och njuter i morgonsolen

Mitt fotointresse har gjort att jag har blivit mer och mer intresserad av fåglar, och jag blir lika glad varje gång jag har turen att få se en, för mig, ny art. Det blir inte alltid någon bra bild – men jag är ändå nöjd bara jag kan se vilken fågelart det är (som denna gång).
Efter att ha konsulterat en fågelskådarbekant fick jag veta att detta var buskskvättor alla tre (trots att de ser olika ut)….

En annan, för mig, ny art denna vecka blev rödvingetrasten (ingen bra bild – men kul att få se)

Ibland är det jag som blir iaktagen….

En talgoxe och flugsnappare iaktar både mig och varandra….

Så plötsligt, mitt i idyllen, utspelar sig detta drama;

Jag ser en blåmes fly….

…blixtsnabbt dyker en sparvhök upp – och fångar sitt byte!

Omskakande att bevittna – men det är samtidigt naturens gång. De allra flesta fågelungar överlever inte sitt första år….

Nelson och jag begrundar livets skönhet och skörhet under en förtrollande kvällshimmel…..

*

Mer bilder på Instagram @ilsemarie1

April, April…

Ett ögnblick av stillhet …..

innan våren tar fart…

Blåsippan ute i backarna står….

….trädgårdens vackraste krokusar sticker upp bland vinbärsbuskarna…

… i skogsbrynet – ringduvor – som nu på våren förvandlas till ”turturduvor”…..

…. iakttagna av den närsynta bofinken Knut…

I sjön leker kniporna…..

…..frihet….

I trädgården njuter vi alla av vårsolen….

…. naturen ger balans och perspektiv…. när det ofattbara händer….

7th April Stockholm, Sweden
〰〰〰〰〰〰〰〰〰〰〰〰〰〰

Här,
i vårens vackraste tid,
i väntan på grönskan,
när blommarna reser sig
mellan de urgamla ekarna
genom de vissna löven,
längtande mot solen.

Här,
finns den overkliga verkligheten,
den ofattbara sorgen,
som raserar liv och världar.
Här finns ljuden av skräck
som ekar i tystnaden.
Här finns döden,
som annars alltid skyr
den vackraste fågelsången.

Här,
i gläntan i skogen,
finns drömmarna
och den glömda lyckan.
Här, jag vet att det ännu är sant,
finns ömheten och värmen,
när solen återigen
sakta bryter fram
mellan de mörka molnen.
〰〰〰〰〰〰〰〰〰〰〰〰〰〰

Translation….

Here,
in the most beautiful time of spring,
in the anticipation of green,
as flowers rise
between the ancient oak trees
through the withered leaves,
reaching for the sun.

Here,
is the unreal reality,
the unimaginable sorrow
destroying lives and worlds.
Here, is the sounds of horror,
echoing in the silence.
Here is death,
otherwise always shunning
the most beautiful bird song.

Here,
in the clearing in the wood,
are the dreams
and the forgotten joy.
Here, I know it’s still true,
are warmth and tenderness,
as the sun once again
slowly breaks through
the dark clouds.

/Ilse-Marie/

*

Mer bilder på Instagram @ilsemarie1 

Fåglarnas tid….

Pilfink

En hackspett får sällskap av en talgoxe vid fågelbordet….

Talgoxe och pilfink

Björktrast i äppelträdet

God o glad koltrast

Koltrast hona i solen

Tittut sa blåmesen

 

Nelson vill också vara med….

*

Mer bilder på Instagram; @ilsemarie1

*
Läs även andra bloggares åsikter om foto, bilder, fåglar, naturbilder, fotografering

Vinter på kolonin

En solig vinterdag på kolonin med skidåkning, lek och promenader på sjön…..

Skidåkning – med lekavbrott

…och kelavbrott 🙂

Sådan husse sådan hund

Leka!!

Kom igen!!!

…en gång till!

Vilken utsikt!

*

Läs även andra bloggares åsikter om vinter, hundar, djur, snö, foto

Nelson – på språng igen!

En vecka före jul upplevde vår familj en riktig mardröm. Vår borderterrier Nelson blev helt oprovocerat attackerad av en amstaff. Vi lyckades rädda hans nacke och rygg, men amstaffen högg tag i Nelsons högra bakben och höll fast. Det tog ca 15 minuter innan vi till slut (mot alla odds) lyckades få loss honom. Vi fick hjälp av ett vittne att köra till djurakuten på Albano. Ägaren till amstaffen försvann från platsen, men händelsen är polisanmäld. Det blev en 2 timmars operation och det tog nästan ett dygn innan vi förstod att han hade haft änglavakt och skulle bli okej igen. Skadan har läkt fantastiskt bra och nu är han på språng igen. Vi är så tacksamma och lyckliga över att Nelson klarade sig – att han lever. Detta lilla inlägg är därför enbart tillägnat Nelson – som var den största anledningen till att vi från början skaffade vår lilla kolonistuga….

Det blev en jul med tratt – men det blev i alla fall en jul!

En solskenspromenad – skadan har börjat läka!

Nelson nedbäddad i husses o mattes säng

Nu har Nelson blivit så bra att han kan leka och springa igen… vi tror knappt att det är sant!

Full fart igen!!

Kom igen – en gång till!!!

*

Läs även andra bloggares åsikter om vinter, hundar, djur, snö, foto