Vi har haft väldigt mycket skatungar i och omkring koloniträdgården i sommar.
Den senaste veckan har jag hängt fram några talgbollar – för de småfåglar som har haft det tufft med att mata ungarna hela sommaren. De och deras ungar tackar gärna ja till lite extra mat nu på sensommaren.
Men, ofta kommer skatungarna och jagar bort småfåglarna.
En av skatungarna är dock fräckare än så. Han är helt orädd – både för oss människor och för vår borderterrier Nelson.
Nelson är normalt en mycket lugn och snäll äldre herre. Han jagar sällan annat än bollar och pipleksaker – trots att han egentligen är en jakthund.
Men, när den fräckaste av skatungarna försöker stjäla korvbitarna i Nelsons lilla korvbana som han får på gräsmattan varje morgon, då får Nelson nog! Ingen annan får ta Nelsons korvbitar! Eller jo – en hundkompis möjligen – men ingen fräck liten skatunge!
– Våga inte komma i närheten av mina korvbitar!
Skatungen retar honom medvetet, är fräck och orädd. Nelson har fullt sjå med att jaga iväg den!
– Jag ser dig nog! Håll dig borta!
Men, den fräcka skatungen är snart tillbaka. Han sitter kvar på staketstolpen trots att jag står en meter ifrån med min stora kamera – det har jag aldrig varit med om tidigare. Alla fåglar brukar vara rädda för kameran!
– Finns det inga korvbitar kvar får man väl försöka med äpplen!
Nelson vaknar upp igen, efter en liten tupplur, och fortsätter att försöka jaga bort den eländigt fräcka skatungen!
– Såja! Nu kan vi väl äntligen få andas ut!?
– Hehe! Trodde ni ja!
– Jag kommer igen, och igen, och igen…..
*
© Bilder och texter är mina om inget annat anges!
© Ilse-Marie Rautio
Mer bilder på Instagram @ilsemarie1
